Med anledning av att IF Metall den senaste tiden har uppvaktats med förfrågan om nya krisavtal, har förbundet med all tydlighet klargjort att inga nya krisavtal kommer att slutas. Trots detta försöker en del företag att teckna lokala avtal som har för avsikt att likna krisavtalet.

Situationen på arbetsmarknaden är dyster, men i grunden annorlunda jämfört med krisen 2008/2009. IF Metall har drygt 10 000 medlemmar som det senaste halvåret varslats om uppsägning. Det är mycket, men jämförelsevis en femtedel av alla varsel som var under perioden oktober 2008 till mars 2009 då IF Metall tecknade krisavtal. Det var en extrem situation som vi inte har upplevt sedan 1930-tals krisen. I det läget var det rätt att träffa krisavtal. Den situationen råder inte nu och det är därför inte heller rätt åtgärd att träffa nya krisavtal.

Förbundet har full förståelse för den pressade situationen som de lokala fackliga företrädarna och medlemmarna ställs inför. Arbetsgivare föreslår sänkt arbetstid och därmed sänkt inkomst, med mer eller mindre tydlighet på att alternativet är varsel om uppsägning och arbetslöshet. Följden blir en a-kassa på cirka 50 procent av lönen.

Samtidigt är vi medvetna om att sänkta löner och arbetstider som standardlösning i alla lågkonjunkturer leder in i en nedåtgående spiral, där allt fler måste sänka sina villkor för att klara konkurrensen.

Beroende på kollektivavtal föreligger det olika möjligheter till åtgärder att träffa överenskommelser om arbetstiden för att mildra konjunktursvängningar.

Exempel från Teknikavtalet IF Metall
Arbetstiden dagtid är 40 timmar i genomsnitt per helgfri vecka. De lokala parterna kan komma överens om att under några månader ha en kortare arbetstid, exempelvis 32 timmars vecka för att sedan under lika många månader jobba 48 timmarsvecka.

På så sätt blir veckoarbetstiden under den avtalade tiden 40 timmar i genomsnitt per vecka. Av det följer att även lönen under perioden kan variera men att den i slutändan
blir densamma som utan varierad arbetstid. Teknikföretagen har gett uttryck för att lokala krisavtal, det vill säga överenskommelser om kollektiva lönesänkningar inte alls strider mot Teknikavtalet IF Metall och åberopar § 10 i avtalet med texten om frivillig överenskommelse.

Paragraf 10 handlar om att justera enskilda felaktigheter i lön, men inte om att göra kollektiva lönesänkningar. Det finns rättsfall som visar att individuella överenskommelser som resulterar i kollektiv lönesänkning inte är möjliga att göra.

Av IF Metalls kollektivavtal framgår det vilken lägsta lön som ska gälla samt att vissa minsta höjningar ska utgå. De lokala parterna förfogar inte över denna bestämmelse.

I enlighet med avtalets övergångsbestämmelser ska en löneökning ske för 2012, med minst 3 procent. Detta innebär att lönenivån för arbetarkollektivet ska öka minst med det procenttalet, vilket avtalsparterna är bundna av genom denna regel. Varken de lokala parterna eller individerna förfogar över denna bestämmelse. För att nivån på kollektivet ska kunna bli lägre än det ovan avtalade krävs en överenskommelse om avsteg från kollektivavtalet av de centrala parterna. Någon sådan överenskommelse finns inte.

Arbetsdomstolen uttalade i dom 1984 nr 32 att: "Övergångsbestämmelserna innehåller i princip ovillkorlig förpliktelse för arbetsgivarna att höja månadslöner och premielöner med angivna belopp respektive procentsatser."

Vidare uttalade domstolen: "Det skulle uppenbarligen innebära en viktig begränsning av denna förpliktelse om arbetsgivaren efter att ha höjt lönerna på avtalat sätt skulle ha möjlighet att genom överenskommelse med arbetstagarna kollektivt sänka deras löner. Enligt domstolens mening kan avtalet inte utan uttryckligt stöd härför anses ha sådan innebörd."

Löneavtalet är därmed ovillkorligt. Det säger sig självt att om en bestämmelse är tvingande till att lönerna den 1 februari 2012 måste höjas med minst 3 procent, att det inte senare under samma år är möjligt med stöd av lokal eller individuell överenskommelse att sänka samma löner som har höjts genom en tvingande bestämmelse.