Reserapport från en resa till Estland
Allt började med att jag blev tillfrågad om jag som politisk "potentat" kunde följa med till Estland med Shalom Fälts cykelprojekt för att prata med politiker på politikers vis. Jag accepterade givetvis då jag varit med och stött andra resor till Estland i flera år på olika vis men med ungefär samma mål. Nu fick jag chansen att med egna ögon se vad vi bidragit till. IfMetall tillfrågades om de kunde bistå med resestipendium för inkomstbortfall och det gick igenom.
Dag ett
Resan börjar i rummet med att Ulf Ljunggren hämtar upp mig först och sedan en lärare från gamla individuella valet för att vi sedan tillsammans tar oss till Stockholm till Bromma flygplats. Redan där kändes det som att resan gick lite bakåt i tiden. Bromma? Sedan 1960 var det ju Arlanda som gällde.
När vi sedan kliver ut till det väntande flygplanet så är det ett propellerplan som väntar ute på plattan och känslan av tidsresa blev ytterligare lite starkare.
Resan över Östersjön gick bra men var lite bullrig.
På flygplasten i Tallinn så var vi till
baka i framtiden igen med stora glittriga reklampelare och stora fordon ute på parkeringen.
Resan till Pärnu blev becksvart av den sena timman så de tolv milen blev mest att sitta och undra över vad vi skulle få se när vi kom fram till de olika målen för resan.
Efter tolv mil kom vi i alla fall fram till Pärnu och fram till Shalomi Lastemaja.
Ett hus dit barn från utsatta och svåra miljöer får komma dels som daghem dels som fritids efter skolan. Där får de mat och en trygg lugn miljö med nyktra vuxna. Maten de får där är för en del av barnen det enda ordentliga målet per dag.
Huset har nu även kompletterats med ett "shelter" för kvinnor och barn som måste fly våldsamma män eller män med snedställda uppfattningar om barns behov av sex. Nio platser beläggs vid vårat givna besök av 17(!) personer så behovet är stort.
En av resans delar var att ge bort cyklar som skänkts av oskarshamnare och som i ett samarbete mellan Oscars och Shalom Fält, reparerats av elever från förutvarande individuella programmet, elever som har haft lite svårt att hitta rätt på gymnasiet.
En annan av resans delar var att de elever som reparerat cyklarna Oskarshamn följde med och på plats utförde renoveringar av huset som inhyser Barnens hus. Att jobba praktiskt har alltid varit ett bra sätt att få fram det bästa i unga människor och att få göra det på plats bland de som ska använda det man jobbar med kan få de flesta att tänka efter lite.
Leksakerna som har tillverkats för barnens hus står givetvis utomhus och används väl.
Tyvärr var det svårt att få ut barn i det gråkalla vädret att leka med grejerna. Därför får ni lita på mig när jag säger att de är väl lekta med.
Uteleksaker på Shalomi Lastemaja
Första kvällens besök på Barnens hus gick mest ut på att lägga upp resten av resan, är vi skulle besöka vad. Det var många ställen som skulle besökas och mycket som skulle hinnas med. Det var inte alldeles lätt att hänga med i engelska med estnisk brytning.
Efter att ha planerat klart så åkte vi in till det hostel där vi skulle bo och installerade oss och tog en liten sväng i tvrummet med ungdomarna och ledarna. Efter det blev det tunga ögonlock och resans första dag var till ända.
Dag två
Resans andra dag började tidigt då varken min rumskamrat eller jag kunde sova utan vi diskuterade om de förutsättningar som barnen hade när de kom till Lastemaja, hur det var med föräldrar osv.
Tids nog blev det frukost innan vi åkte iväg för att leverera en cykel till en liten grabb som bodde med mamma och ett småsyskon en bra bit utanför Pärnu. Med denna cykel blev hela familjen genast mer rörlig och mamma grät en bra skvätt över generositeten hos människan.
Det var inte utan att man själv blev lite fuktig i ögat över hennes tacksamhet.
Efter att ha bjudits på en liten smörgås så bar färden åter in till Pärnu där det planerades en fest för att barnen ville tacka för det som ungdomarna gjort under veckan och äta lite lunch innan det blev dags att åka till ett av stadsadministrationens kontor där Ulf Ljunggren skulle få vad han själv kallade "nå´t diplom eller nå´t sån´t" av vice borgmästare Jane Mets, som han genom arbetet med shalom Estland haft mycket kontakt med.
Detta diplom visade sig vara ett hedersmedborgarskap i Pärnu stad och ett tillhörande förtjänsttecken.
Ungdomarna, ledarna och vi "potentatgäster" var inbjudna till den lilla ceremonin. Efter ceremonin blev det också ett samtal om Shalomi Lastemajas framtid då även Estland har upphandlingsregler att följa. Det verkar som det går Shaloms väg.
På eftermiddagen var det så dags för en stojig och härlig fest med glada barn som skrattande såg stora tonårsgrabbar under ledning av sin lärare Pernilla sjöng och dansade små grodorna. Det delades ut presenter till ungdomarna som jobbat och slitit och, av någon för mig okänd anledning, till mig. Jag som mest säkrat stolar ifall gravitationen plötsligt skulle upphöra. Ett jobb vi politiker är synnerligen bra på.
Sedan var det dags att äta igen. Alla lät sig väl smaka.
Mycket skratt och glada miner bland både barn och unga och vuxna.
Efter mycket om och men så blev det resa tillbaka till hostel Louna för en samling med prat om dagen och om intryck och tankar. Mycket tal om att vi faktiskt bara varit där en dag men redan hade så många tankar i huvudet.
Efter en kvällspromenad så blev det i alla fall kojen för min del och det tog lång tid innan sömnen ville hitta till mig. Tankarna malde på om de människor man träffat och på deras möjligheter om ödet valt att placera dem någon annanstans än där de var.
Dag tre
Denna dag skulle vi åka till Löpe en liten by utanför Pärnu för att skänka en hel hög cyklar. Det skulle givetvis bli lite fest och gamman och uppträdanden med sång och dans i en gymnastiksal. Våra ungdomar planerade ett cykelrace och lite annat.
De lite äldre ungdomarna började med en 50/50uppvisning som alltid ser lika komisk ut.
Den ser aldrig lika rolig ut på stillbild tyvärr.
Efter så kom mellanbarnen med dansuppvisning.
Sedan bjöds det på sång.
Sedan drog cykeltävlingarna igång. Det var svårt att veta vem som skrattade mest, cyklisterna eller publiken.
En sak var i alla fall klar: på dessa cyklar var storlek ingen fördel.
Efter att festligheterna tagit slut och det mesta av korven ätits upp så blev det dags för mig att bekänna färg: Jag kunde antingen åka ut med ungdomarna och dela ut cyklar eller sätta mig i ett politiskt möte. Jag visste att de skulle till familjer där barnen for illa av föräldrars arbetslöshet och missbruk av droger, jag visste hur det såg ut hos dem som var fattiga men som ändå hade en gnista. Skulle jag klara av besök hos familjer där all gnista för länge sedan var utsläckt? Mitt inre sade nej Åman du klarar inte sådant. Att få se vad de barn som bodde på Lastemajas skyddade boende kanske flytt från skulle blivit för mycket det var jag rätt säker på. Så det blev ett möte om Löpebygdens framtid vad man hoppades på och vad man ville försöka åstadkomma med de medel som stod till buds. Det diskuterades också vad Oscars IP-program skulle kunna göra med de önskemål som lades fram.
När sedan cykelleverantörerna kom tillbaka så förstod jag att mitt val varit det vettiga.
Utanför gymnastiksalen stod de leksaker som IP-programmets första resa hade byggt. Det var en fröjd att se dessa då inget var förstört utav vandalism utan endast slitet av timmars, dagars, månaders och års ständiga bruk.
Skateboardramp
Kompisgungan
Klätterställningen
Octagungan
Slutligen grill och matplats
Grillen blev lite extra rolig då cykelturister har visat sig stanna i Löpe och grillat och tältat för natten. Enligt Kristel så var det rena Disneyland i jämförelse med tidigare.
Från Löpe åkte vi vidare till den lilla byn Oidrema och tittade på leksakerna där.
Klätterringarna
Grävskoporna
En kompisgunga till som blev rejält testad
utsiktstornet
sist men inte minst en klätterställning med två klätterväggar
Sedan åkte vi till vår sista anhalt för dagen: Koonga.
Här gjorde eleverna en sorts hinderbana:
Man börjar med armgång
Sedan fortsätter man med något jag inte ens vet om den har ett namn men den är omöjlig att gå på.
Sedan avslutar man med att springa på vippbrädor.
Där finns också gungställning
Klätterställning
En klättervägg
En rejäl karusellgunga.
Ett fikabord för trötta föräldrar har också byggts av eleverna.
Alla dessa lekverktyg som har byggts av eleverna på IP-programmet har förgyllt tillvaron för många barn och det syns på dem. De har lekts och lekts och leks fortfarande med, och ingen är där och förstör dem.
Än så länge nota bene.
Estland var en av de sovjetiska kornbodarna.
Därför är den estländska landsbygden fylld av minnen från den sovjetiska ockupationen med dessa fula hus som utgjorde arbetarbostäderna för kolchosernas arbetare.
Husen står numera i stort sett tomma som spökstäder utslängda lite här och var.
Även monument av denna typen är typiska sovjetattribut:
Allt som allt är det en helt annan värld utanför städerna där allt saknas utom alkoholen.
Resan i tiden är tillbaka till svenskt tidigt 1900-tal där allt finns men snedfördelningen är total.
Det är en skrämmande syn som visar på den kyla som råder i det system som är förhärskande idag.
När vi återvände till Pärnu så fick vi besöka missionsbåten Jenny Kruse.
Skepparen ombord berättade sin historia om missbruk och en förlorad familj men också om stoltheten att komma till hemmahamnen som ansvarig kapten på en båt och lyckan att få tillbaka sin familj.
I och med detta så var resan nästan över och vi hade gjort det vi skulle. Det vi sedan råkade ut för var äventyret att försöka skriva ut resehandlingar på en dator med estniska som förinställt språk och att försöka få kvitto på att en betalning för rum ägt rum, en betalning som kommit på avvägar i det elektroniska banksystemet.
Det var en resa som lämnade många tankar i huvudet på mig om den värld vi lever i och vilka förutsättningar vi ger människor i den.
Jag vill med denna reserapport tacka IfMetallklubben på Scania för det resestipendium som möjliggjorde mitt deltagande.
Oskarshamn 2014/03/21
Ulf Åman